Nytt hopp?

Effektivare regelverk för företag i ekonomisk kris, skuldnedsättning för företagare efter konkurs samt andra lättnader för överskuldsatta

Regeringen har utsett advokaten och riksdagsmannen Jan Ertsborn (fp) att som särskild utredare föreslå en effektivare reglering för företag i ekonomisk kris, ett system för skuldnedsättning för företagare samt andra lättnader för överskuldsatta.

Ett övergripande syfte med utredningen är att göra insolvenslagstiftningen mer inriktad på att främja entreprenörskap, företagande, sysselsättning och tillväxt samt att motverka sociala problem och utanförskap på grund av överskuldsättning.

Förfarandet för företagsrekonstruktion har kritiserats för att vara långsamt, dyrt och inte passa för mindre företag. Antalet företagsrekonstruktioner har också varit lågt i förhållande till antalet konkurser. Utredaren har fått i uppdrag att förbättra förfarandet för företagsrekonstruktions och samordna det med konkursförfarandet. Meningen är att företag med goda framtidsutsikter skall kunna rekonstrueras - och olönsamma företag avvecklas - snabbare och till en lägre kostnad än i dag.

Utredaren skall också föreslå ett system för skuldnedsättning för företagare. Småföretagare ansvarar ofta personligen för företagets skulder, vilket gör att ett ekonomiskt misslyckande i verksamheten kan leda till en skuldbörda som omöjliggör alla försök att starta om. En skuldnedsättning skall ge seriösa företagare en möjlighet att snabbt kunna starta företag på nytt till gagn för sig själv, sina fordringsägare och samhället.

Trots att möjligheten till skuldsanering har funnits i mer än tio år finns det fortfarande ett stort antal personer som är så skuldsatta att de inte inom en överskådlig tid kommer att kunna betala sina skulder. Utredaren har fått i uppdrag att analysera varför dessa skuldsatta inte sökt eller beviljats skuldsanering samt att föreslå hur man kan underlätta för dem att ta sig ur överskuldsättningen.

Andra bloggar om: småföretag
Andra bloggar om: skuldsanering

Över en miljon fick inte födas

1,1 MILJONER ABORTER. Sverige värnar fridlysta blåsippor och träd får inte fällas hur som helst. Vanskötsel av djur är straffbart. Bonden måste behandla sina grisar väl, annars slår djurskyddsmyndigheten till. Men varför har inte det ofödda barnet ett skydd? undrar fil dr Stefan Swärd, som doktorerat i abortfrågan.

När debatten om fri abort började i mitten av sextiotalet, var det inte kvinnoorganisationerna som var på barrikaderna och kämpade för en förändring, skriver Stefan Swärd. Det var i huvudsak sexliberala män som var de högljudda opinionsbildarna och kämpade för fri abort. Bild från demonstration på Internationella kvinnodagen i Stockholm 1974.Foto: Ragnhild Haarstad/SCANPIX

Abortfrågan har varit på agendan de senaste månaderna, som en följd av den abortproposition som förbereds inom socialdepartementet.

De abortliberala argumenten har dominerat det offentliga samtalet under de senaste 30 åren. Abortliberalerna har dominerat så till den grad att nu blir till och med kristdemokrater i regeringsställning irriterade när kristna företrädare protesterar mot en utvidgad aborträtt för utländska kvinnor.

Omkring 1,1 miljoner aborter har utförts i Sverige sedan den fria aborten infördes 1975 och än idag ligger den årliga abortsiffran på drygt 30000. Det är inte en ytlig etisk och moralisk fråga. Och varför ska vi tillåta att siffran stiger?

Abortliberalernas retorik; fostret är en del av kvinnans kropp, det är en mänsklig rättighet för kvinnan att få göra abort. Men är det helt självklart att aborträtten ska definieras som enbart en kvinnofråga?

Kvinnorörelsen var under hundra år abortmotståndare. Man menade att aborten var ett uttryck för kvinnoförtryck. Ett argument var att männen utnyttjade kvinnorna sexuellt, och när det då blev ett oönskat barn tvingade mannen fram aborten.

Istället för att stötta kvinnor i svåra situationer blev aborten en genväg, och kvinnan tvingades ofta till en illegal abort, ­påtvingad av män, släktingar, fattigdom och social utsatthet.

Sverige hade ända fram till sextiotalet en mycket restriktiv abortlagstiftning. De svenska kvinnoorganisationerna slöt upp bakom den. När debatten om fri abort började i mitten av sextiotalet, var det inte kvinnoorganisationerna som var på barrikaderna och kämpade för en förändring.

Det var i huvudsak sexliberala män som var de högljudda opinionsbildarna och kämpade för fri abort. Den fria sexualiteten förutsatte fri abort.

Vid mitten av sextiotalet ­menade till exempel det socialdemokratiska kvinnoförbundet att den restriktiva abortlagstiftningen var ett stöd för kvinnan i en svår situation. Med fri abort skulle hon bli ännu mer utsatt för omgivningens påtryckningar.

De klassiska kvinnoorganisationerna tyckte att aborträtten var uttryck för det manliga förtrycket.

Kvinnan kunde exploateras sexuellt och mannen kunde tvinga fram en abort. Manlig brist på ansvarstagande och lössläppthet förstärktes via aborträtten.

Först mot slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet började kvinnoorganisationerna att ­betrakta fri abort som en intressefråga för kvinnor.

Hur många kvinnor vill göra abort med en stödjande och engagerad man vid sin sida, som fullt ut tar ansvar för sitt faderskap? Retoriken från dagens kvinnoorganisationer om att fostret är en del av kvinnans kropp anknyter till att aborten är ett oskyldigt ingrepp, ungefär som att rutinmässigt operera bort blindtarmen.

Jag tror att fler män än kvinnor uppfattar en abort som en blindtarmsoperation. Kvinnan vet att det handlar om ett mänskligt liv som utplånas, och för henne blir ingreppet betydligt allvarligare än för en man.

I Sverige har vi en utbredd respekt för livet. Vi värnar om våra fridlysta blåsippor, vanskötsel av djur är straffbart, att fälla träd hur som helst är straffbart och bonden måste behandla sina grisar väl, annars slår djurskyddsmyndigheten till.

Men det ofödda barnet då?

Fram till den artonde graviditetsveckan gäller inget rättsskydd alls. Barnets öde avgörs av om man är planerad och önskad eller inte, trots att hjärtat börjar slå redan vid den sjunde graviditetsveckan och allt som ska finnas på den färdiga människan är bildat vid den åttonde veckan.

Jag undrar varför männen förvisas till utvisningsbåset. Är man pappa under graviditeten endast om barnet är önskat och planerat? Eller blir man pappa först när barnet är fött?

Är det så att vår nuvarande abortsyn förstärker manlig ansvarslöshet och frånvaro i förhållande till barnen? Abortliberalernas inställning att graviditeten och aborten är kvinnans ensak är en märklig ståndpunkt i ett samhälle där vi diskuterar att kvotera föräldraledigheten.

Sverige införde fri abort 1975 och det medförde att normbildningen kring aborter privatiserades. Man erkände att abort var ett etiskt dilemma, och fostrets rättsskydd skulle vägas mot kvinnans svåra situation. Det var inte samhället som skulle avgöra det moraliska beslutet, utan den enskilda kvinnan.

Dagens abortliberaler har dock gått mycket längre och man driver en ensidig retorik om att abort alltid är bra och alltid rätt. Vad gör kristdemokraternas Göran Hägglund konkret för att abortantalet ska minska?

Stefan Swärd
fil dr i statskunskap Swärds doktorsavhandling har titeln ”Varför Sverige fick fri abort?”

Fr SVD 2007-04-13

Andra bloggar om: abort , antiabort